Skottarnas tåg genom Norge 1612
Ett 400-årsminne
År 1612 dagtingade Älvsborgs slott efter en kort men mycket hård belägring. Den svenska besättningen fick lov att avtåga, och danskarna ryckte in i slottet, som förblev en dansk besittning fram till 1619.
Bakhållet i Gudbrandsdalen
Slottets fall fick många följder. En följd blev, att de skottar, som hade värvats för Sveriges räkning i Skottland, inte kunde sändas till Älvsborg. Skottarna beslöt då, att segla till Norge, tåga genom Norge och förena sig med de svenska härarna någonstans långt öster om eller sydost om Kölen. Till följd av Älvsborgs fall kom två värvade styrkor att tåga genom Norge under året 1612. Carl Grimberg sammanfattar skottarnas tåg med orden:
”En egendomlig episod i detta krig är det öde, som drabbade en skotsk hjälphär värvad för Gustav Adolfs räkning. Sedan danskarna bemäktigat sig Älvsborg, hade skottarna ingen annan utväg att komma till Sverige än att med vapen i hand tränga fram genom Norge. På sensommaren 1612 lade två skepp till vid Romsdalen och landsatte 3-400 skottar under befäl av Alexander Ramsay. Genom Romsdalen tågade främlingarna fram, och överallt flydde invånarna vid den ovanliga synen. Utan motstånd fortsatte skottarna tåget genom en hålväg fram över Dovre fjäll och skulle genom Kringens bergpass söder om Atta tåga ned i Gudbrandsdalen för att därifrån komma in i Sverige. Fjället stupar här brant ned mot Gudbrandslågen, som skummande brusar fram genom den vilda nejden. Bara på en smal ridväg, som buktade sig fram längs den skogklädda fjällbranten, var det på den tiden möjligt att komma fram här.
På fjällbranten ovanför vägen samlar sig nu en skara norska bönder. De staplar upp en stor ”välte” av timmerstockar och stenblock, som de håller fast med tåg i väntan på att skottarna skall komma vägen fram. Utan att ana någon fara vandrar främlingarna mot döden, ty buskar och småskog döljer vad som försiggår uppe på fjällets sluttning.
För att männen däruppe skall veta, när skottarna är rakt under välten, har man kommit överens om att en man på vit häst skall rida jämsides med dem ute på Storön i älven, och när fienden hinner fram till det farliga stället, skall han plötsligt kasta om hästen och rida tillbaka. På Lågens andra strand står en jänta på ett klipputsprång och blåser i horn. Genom olika melodier skall hon underrätta sina landsmän om hur långt fienden är hunnen.
Det är tidigt på morgonen. Skottarna kommer tågande fram genom det första passet. Först är det en förtrupp på 100 man. Den får passera. Men så kommer huvudstyrkan. Skottarnas säckpipsblåsare besvarar med glada melodier den norska jäntans låt. Och mannen på den vita hästen, som till på köpet sitter baklänges på djuret, hälsas med ett skallande skratt.
Då kastar den egendomlige ryttaren med ens om sin häst, jäntans valthorn utsänder genomträngande, skärande toner, och i samma ögonblick kapar männen däruppe på fjällbranten de tåg, som håller välten bunden. En lavin av stenblock och timmerstockar vältrar ned över skottarna, skingrar deras skara, krossar somliga och störtar andra ned i den forsande älven, där man ser dem kämpa en vild men kort kamp för livet. Norrmännens kulor och pilar fullbordar ödeläggelsen.
Bara en tredjedel av styrkan lyckades undkomma och förena sig med förtruppen. Den inneslöt sig i en gård, men då befälhavaren såg sig omringad på alla sidor, nedlade han vapnen och gav sig fången. Följande dag gjorde gudbrandsdalingarna processen kort med sina fångar och sköt ned dem man efter man. Endast några få blev skonade och instuckna i den norska hären.”
(Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden: III 1611-1660, Sthlm 1961, s. 46-48.)
Norge var blottat på försvarare
Den nederländske fortifikationsofficeren Monickhouen (ibland kallad Mönnichhofen) hade i Nederländerna värvat 800 man för svensk räkning. Dessa ilandsattes vid Trondheimsfjorden och tågade genom Norge in i Sverige mot Stockholm. Ett norskt uppbåd kunde inte hindra dem och knappast heller göra någon nämnvärd skada.
Nederländarna måste dock göra en lång marsch, och även skottarna hade haft en lång och mödosam marsch framför sig. Vägen genom Halland eller Bohuslän hade varit kortare. Varför valde de inte landstiga längre söderut, betydligt närmare de svenska stridskrafter, med vilka de skulle förena sig? Svaret är givetvis, att den danska flottan behärskade havet, och att den givetvis fanns söderut i närheten av krigsskådeplatserna åt söder och sydost, alltså vid Älvsborg, i Öresund och Kalmarsund. Norrut, kring Norge, fanns få eller inga danska krigsskepp. Ej heller fanns några danska härstyrkor att tala om i Norge (frånräknat det då norska Bohuslän). Endast beväpnade bönder kunde befaras vilja hindra främlingarna, och de skulle inte ha kunnat uträtta något, om de inte hade lyckats sätta igång ett slags fjällskred.
Rik folkdiktning kring striden
”Skottetåget” var en stor händelse, och i Gudbrandsdalen berättades ett otal sägner om denna böndernas segerrika strid. De upptecknades drygt tvåhundra år senare av kyrkoherden i Vågå Hans Peter Schnitler Krag (verksam på platsen 1820-1845). Många av uppgifterna innehåller utan tvekan en kärna av sanning, men överdrifterna och de uppdiktade inslagen är givetvis också många.
När bönderna på avstånd följde skottarnas marsch, lyssnade de även på deras säckpipslåtar. Deras egna spelmän försökte sedan återge skottarnas säckpipsmarsch. Så småningom nedtecknades denna återgivning av den skotska marschen. Militärmusik från 1600-talet är dåligt bevarad, och denna återgivning kan på goda grunder förmodas vara lika förvrängd som sägnerna, men liksom dessa innehåller den säkert en tillförlitlig kärna eller ett korn av sanning. Kännare av skottarnas låtar kanske känner igen melodin eller kan ana hur den har låtit. Jag låter därför uppteckningen gå vidare. Hör gärna av er, om ni har iakttagelser av värde att meddela! Under 1500- och 1600-talen hade Sverige många värvade skottar i sina härar. Därför har man även i de svenska härlägren kunnat höra skotska säckpipslåtar. Skottarnas musiktraditioner är eller var på detta sätt en del av Sveriges musikskatt.
Nederländarna ankom till rätt plats vid rätt tid - genom ordervägran!
För skottarna gick det illa, men nederländarna klarade sig bra. De tågade ohindrade genom Norge och kom in i Sverige. Gustaf II Adolf var måttligt glad över deras ankomst, eftersom han fruktade, att de skulle plundra även i Sverige. Han befallde dem att återvända till Norge och genomtåga Norge för att först vid Värmland eller Västergötland tåga in i Sverige. Monickhouen brydde sig inte om dessa befallningar utan tågade mot Stockholm, där kungen alldeles avgjort inte ville ha dem. Nederländarna räknade därför med ett kyligt mottagande, men de blev tvärtom mottagna med öppna armar. Kung Kristian låg nämligen i Stockholms skärgård med danska flottan. Nu behövdes alla tillgängliga trupper till Stockholms försvar. Nederländarna visste hur krigsföring skulle gå till, och de försökte sätta eld på den danska flottan med brännare. Genom kung Kristians vaksamhet gick detta försök dock om intet. Nederländarna inkvarterades i Stockholm. På grund av sin ordervägran ankom nederländarna till rätt plats vid rätt tid! Ibland blir det rätt, fastän man gör fel. Jag skriver detta enbart som en erinran om hur konstigt slumpen kan styra, icke som en uppmaning till ordervägran!
Skulle nederländarna sättas in mot Älvsborg?
Behovet av erfarna yrkessoldater var dock stort, och år 1613 hade de mycket väl kunnat få det svåraste uppdrag, som då kunde ges till en häravdelning i svensk tjänst. Fredsförhandlingar fördes detta år, men kung Kristian ville inte lämna tillbaka Älvsborgs slott. Svenskarna var dock mycket ivriga i denna fråga och ville ha tillbaka porten mot väster. Gustaf II Adolf ”betraktade freden som så osäker, att han förberedde sig till ett angrepp mot Elfsborg och gav sina underhandlare befallning om att dra ut på tiden för att ge Mönnickhofven tid till att komma ned från Stockholm med sina knektar” (Axel Larsen). De knektar, som hade tvungits tåga genom Norge, på grund av Älvsborgs fall, skulle kanske ha satts in i ett förtvivlat överrumplingsanfall eller möjligen en regelrätt belägring mot samma slott. Ja, Älvsborg var av stor betydelse. Det blev inte så. Sverige fick rätt att lösa tillbaka Älvsborgs slott.
När man står på gamla Älvsborgs borgklippa, är det sällsamt att tänka sig, att slottets fall år 1612 ledde till ett krigståg genom Gudbrandsdalen och ett annat genom Trondheimsbygden. Älvsborgs slott var på många sätt en nyckelfästning.
Lars Gahrn
Läs vidare
Hans Peter Schnitler Krag, Slaget vid Kringen och skottetåget 1612: Översättning till svenska: Fil. dr Bo Göran Carlsson, (Stavanger 2009, Per A. Holsts Forlag, 48 sidor med många illustrationer).
Axel Larsen, Kalmarkrigen. Et bidrag till de nordiske Rigers Krigshistorie. Efter trykte og utrykte Kilder. Kjöbenhavn 1889. (På sidorna 237 – 240 och 254 behandlas de båda tågen genom Norge.)
Generalstaben, Sveriges krig 1611 – 1632: Band I, Danska och ryska krigen, Sthlm 1936. (De båda krigstågen genom Norge behandlas översiktligt på sidorna 155, 309 och 311. Detta stora verk har sitt värde huvudsakligen som översikt, inledning till källor och litteratur och redovisning av författarnas stora insikter i krigsväsendet.)
